Han kallade mig sin. Och så var jag det.

Jag har skrivit så många låtar, och jag har sjungit så många sånger.
Jag har viskat så många dikter, och jag har andats kärlek så länge.
Han har läst alla ord, spelat gitarr när jag sjungit.
Han har tryckt örat mot mina läppar, och andats samma luft.
Men vet han hur mycket jag älskar honom? Aldrig. Och det är det finaste.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0