Jag trodde att han var som en dröm, men han var så mycket mer.

Jag lever som i en dimma. Tror ni för mycket lycka kan skada en persons moral?
Jag har det så fruktansvärt bra. Kommer universum svänga om och trycka ner mig snart? Eller är det såhär det känns när man helt enkelt äntligen hittat sin plats i världen?
Jag vet inte. Och vad kan jag göra?
Jag skriver texter och musik, jag bakar kakor och klunkar kaffe. Jag kysser och andas, springer och gäspar.
Jag kanske inte kan göra mer?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0